Jag ritar, målar, ritar, men inte just nu. Det är söndagseftermiddag och en text har plattat till mig, några bokstäver. Hen är så illa att jag ibland kommer på mig själv att ljuga. Det är inte det. Det är bara det. Jag har inte glömt att äta frukost, jag har glömt äta mediciner mycket. Jag vill inte definieras, jag vill inte definiera. Allt djävla tjat om definitioner. Alla dina djävla försök och fixande och donande för att vara så djävla speciell. Jag förstår inte. Jag blir inte imponerad i alla fall. Jag blir bara ännu mer trött. Adjektivet för dig är enfaldig.
Det har varit konstigt att vara i skolan. Jag ville säga saker, men ville inte börja prata. Jag blev uttråkad och hamnade i mitt eget huvud. Tänkte på saker jag vill måla, skriva, sy, läsa, se. Saker jag vill säga till människor jag kan prata med. Sedan åkte jag hem, i alla fall i mitt huvud. Jag blev så arg att jag ville kräkas.
(Det jag läste var det absolut dummaste någonsin.)
Jag tänker mer och mer på att jag sårar många. Jag går mellan att känna det som att en av de bästa håller på att dö och att vilja dö, nästan. Jag är trött på att en del av mina relationer inte håller, att det känns som att jag analyserar sönder dem och att den andra inte förstår. Jag är inte gjord för de relationerna.
Pendlar mellan att känna mig ensammast och att vilja vara helt ensam.
Ny bild på mig.
