Lykantropi, Corvidae

I en dröm var jag en varulv.




Hejhej.

Blundar.

Birds are flying, and I am almost there.

Jag ritar, målar, ritar, men inte just nu. Det är söndagseftermiddag och en text har plattat till mig, några bokstäver. Hen är så illa att jag ibland kommer på mig själv att ljuga. Det är inte det. Det är bara det. Jag har inte glömt att äta frukost, jag har glömt äta mediciner mycket. Jag vill inte definieras, jag vill inte definiera. Allt djävla tjat om definitioner. Alla dina djävla försök och fixande och donande för att vara så djävla speciell. Jag förstår inte. Jag blir inte imponerad i alla fall. Jag blir bara ännu mer trött. Adjektivet för dig är enfaldig.

Det har varit konstigt att vara i skolan. Jag ville säga saker, men ville inte börja prata. Jag blev uttråkad och hamnade i mitt eget huvud. Tänkte på saker jag vill måla, skriva, sy, läsa, se. Saker jag vill säga till människor jag kan prata med. Sedan åkte jag hem, i alla fall i mitt huvud. Jag blev så arg att jag ville kräkas.

(Det jag läste var det absolut dummaste någonsin.)

Jag tänker mer och mer på att jag sårar många. Jag går mellan att känna det som att en av de bästa håller på att dö och att vilja dö, nästan. Jag är trött på att en del av mina relationer inte håller, att det känns som att jag analyserar sönder dem och att den andra inte förstår. Jag är inte gjord för de relationerna.

Pendlar mellan att känna mig ensammast och att vilja vara helt ensam.

Ny bild på mig.

Sailing

Jag var nära att mista livet i dag, när jag såg dig på alla bilderna igen.
Det mesta har bytts ut, frivilligt i fler fall än man tror. Jag skriver man för jag menar det.
Mycket händer. Nyss grät jag i köket medan det gjordes i ordning saker. Jag säger fel saker, jag raderar, fråntar, blir illa omtyckt, blir negligerad och just nu hetsäter jag choklad i min soffa.

Please give me one sign that you're real

Jag vaknar klockan sex och tror att någon knackar på min dörr. Jag öppnar, ingen är där. I går natt trodde jag att det var inbrott, jag vaknade av ytterdörrens knarrande. Det var inte inbrott, det var något annat och när jag förstod vad, då kändes något.

Jag har en vän som är ledsen och arg, och en vän som inte förstår. Jag har fler vänner, men de har inte med den här saken att göra.
Jag har sett film i kväll, ignorerat rörelser i ett annat rum men inte rum, ignorerat ångesten. Ignorerat. Om jag börjar tänka blir jag irriterad, måste ta fyra för att kunna andas igen.

I dag är det snö. Det gör lite ont, hehe.
Jag pratar om död på msn. Sedan somnar jag med fönstret öppet.

Upplösningstillstånd eller uppvaknande.

Jag tar eventuellt evolutionen, min egen, i egna händer nu. En sådan känsla av lätthet och inte lättnad. Äntligen inget sömnbehov, och även om jag fortfarande inte klarar av allt och alla är jag möjligen på väg mot att kunna släppa. Sedan jag insåg att hen är, blivit, eller alltid varit en spegel finns det inget annat sätt, och jag hoppas att jag har rätt nu. Kan inte se andra sätt, det har fungerat tidigare för mig, är det rätt? Snarare och kanske är det min vanliga egoism som kräver och kräver, men hen är en spegel. Hen är inte hen, utan blir ett dublikat av mig, fast inte alls bra: att likna innebär att de förkastliga egenskaperna av den man tar efter (omedvetet eller medvetet) i själva verket förstärks, och därför gör jag vad som kanske och nog måste ske. Det är på det sättet jag tänker mig det i alla fall, och har precis insett att inte många håller med mig. Jag lägger antagligen ned bloggen; klarar inte av tanken på att den är reell, eller på riktigt ska jag skriva, och inte heller andra saker. Meningarna ni hatar, eller tror att ni ska hata, är de jag skriver och jag tänker:
kanske att min ambition och mitt intresse för sådant plötsligt försvann och att jag i utbyte började säga till mig själv att processen jag tidigare trodde på, antagligen var ett påhitt. Har jag utvecklat en till allergi mot det som händer, är en fråga.

Eller så: inbillar jag mig och är paranoid, ser mönster som inte är verkliga och drar paralleller som inte är möjliga att dra.

Det är ingen fin kväll, även om det är vår, vårdagsjämning och andra bra händelser.
Hejhej.

Introt till Canada är dagens rubrik.

Åh, elände. Dessa tidiga kvällar. Det är måndag, och hjälp, det jag kan tänka på är mest allt som måste ordnas, saker saker skola. Är dagen snart? Kanske i dag eller i morgon.
Jag tror jag måste lära mig att ta motgångar. Det vore verkligen någonting nytt! Det har liksom aldrig. Jag har inte tänkt på det? Att det (eventuellt) skulle kunna gå: om man lär sig, har en strategi. Det känns likväl mycket enklare att bara bryta ihop och önska bort sig själv och allt och alla. Jag vet inte. En ny utopisk tanke bara, kanske värd att fundera vidare på. Även om jag vet att det är omöjligt och så där. Man vet alltför väl.
Jag kanske åker till Stockholm. I morgon? För: Jag vill åka bort jag vill vara full jag vill göra något kul. Fast jag borde inte åka bort, jag borde ta tag i saker här. Det känns som att det alldeles för lätt blir alldeles för mycket. Men det är nog bara känslan.
Är även trött på när människor inte förstår när och hur de ska anmärka. (Och då menar jag verkligen förstår och när; i vilka fall - och inte varför eller liknande.) Är jag högmodig nu, kanske.
Är jag väl som vanligt och Harper Lee säger:
"Innan jag fruktade att jag skulle berövas konsten, hade jag inte älskat läsning.
Man älskar inte att andas."
Det är fritt för er att interpretera (hehe), och våga för allt i världen inte sno.
(Åh, vad jag älskar dubbelmoralen nu. Allt för den goda sakens skull, som en har sagt.)

Hejhej.

Can't you see that I am gay

- Är ungefär vad jag känner nu igen. Även om jag skojade till det lite grand och var oseriös i en viss grad. Sluta, kan du göra i alla fall.
Sedan är man väl trött som vanligt, för sova kan man inte om man heter Daniel. Är även mycket utled på faktumet att vi tar slut nu. Men sedan vet jag att Allting tar slut. Det här tar slut snart, till exempel. Eller förändras ska jag kanske skriva. Det har jag bland annat skrivit i min dagbok (den riktiga). Här inser jag att den skulle kunna vara baksidestexten till en alternativ italiensk film. Den unga mannen inser att situationen inte kan vara för evigt och påbörjar en desperat kamp mot alltings förgänglighet, eller något i den stilen. Gillar inte!!

Jag köpte förresten en bordsklocka i går men vet inte vad jag ska tycka. Så mycket guld. Så mycket trä. Min favoritfärg och romerska siffror. Tyst och bra.
Så ser den ut!

Bör: fotografera bättre och oftare.
Gör: fotograferar sämre och mer sällan.
Bör: bli mer positiv och utåtriktad igen.
Är: inte det.

Life in disease / pretentious girl.

Lyssnar på glad musik som inte återspeglar mitt humör. Jag vet inte fall det är bra eller dåligt.
I alla fall. Tänkbara sommarjobb: Trädgårdsmästare, natthotellreceptionist, servitör på det där nya caféet. Och det där sista är jag inte ens säker på, (ja, jag får börja meningar med "och").
Vill inte jobba med människor. Vill inte!


(Men:
Jag var så rädd i natt jag sprang genom korridorerna och i labbet med de konserverade humrarna och fåglarna och lamporna tändes och släcktes och blinkade! På riktigt. Jag kände att jag möjligtvis håller på med något okontrollerbart och att det inte går. Men i dag är det inte så, bara ett slags skugga kvar och jag fortsätter och vägen ner till bäcken och skogen och huset.
Kriget förbryllar min hjärna nu.)

You lay there on the street in your total defeat

När jag föll på golvet så drack jag mer.



(I'm the one he spits out like a damn chewing gum,

then he takes you to this place where he throws it in your face.)