Upplösningstillstånd eller uppvaknande.

Jag tar eventuellt evolutionen, min egen, i egna händer nu. En sådan känsla av lätthet och inte lättnad. Äntligen inget sömnbehov, och även om jag fortfarande inte klarar av allt och alla är jag möjligen på väg mot att kunna släppa. Sedan jag insåg att hen är, blivit, eller alltid varit en spegel finns det inget annat sätt, och jag hoppas att jag har rätt nu. Kan inte se andra sätt, det har fungerat tidigare för mig, är det rätt? Snarare och kanske är det min vanliga egoism som kräver och kräver, men hen är en spegel. Hen är inte hen, utan blir ett dublikat av mig, fast inte alls bra: att likna innebär att de förkastliga egenskaperna av den man tar efter (omedvetet eller medvetet) i själva verket förstärks, och därför gör jag vad som kanske och nog måste ske. Det är på det sättet jag tänker mig det i alla fall, och har precis insett att inte många håller med mig. Jag lägger antagligen ned bloggen; klarar inte av tanken på att den är reell, eller på riktigt ska jag skriva, och inte heller andra saker. Meningarna ni hatar, eller tror att ni ska hata, är de jag skriver och jag tänker:
kanske att min ambition och mitt intresse för sådant plötsligt försvann och att jag i utbyte började säga till mig själv att processen jag tidigare trodde på, antagligen var ett påhitt. Har jag utvecklat en till allergi mot det som händer, är en fråga.

Eller så: inbillar jag mig och är paranoid, ser mönster som inte är verkliga och drar paralleller som inte är möjliga att dra.

Det är ingen fin kväll, även om det är vår, vårdagsjämning och andra bra händelser.
Hejhej.