Åh, elände. Dessa tidiga kvällar. Det är måndag, och hjälp, det jag kan tänka på är mest allt som måste ordnas, saker saker skola. Är dagen snart? Kanske i dag eller i morgon.
Jag tror jag måste lära mig att ta motgångar. Det vore verkligen någonting nytt! Det har liksom aldrig. Jag har inte tänkt på det? Att det (eventuellt) skulle kunna gå: om man lär sig, har en strategi. Det känns likväl mycket enklare att bara bryta ihop och önska bort sig själv och allt och alla. Jag vet inte. En ny utopisk tanke bara, kanske värd att fundera vidare på. Även om jag vet att det är omöjligt och så där. Man vet alltför väl.
Jag kanske åker till Stockholm. I morgon? För: Jag vill åka bort jag vill vara full jag vill göra något kul. Fast jag borde inte åka bort, jag borde ta tag i saker här. Det känns som att det alldeles för lätt blir alldeles för mycket. Men det är nog bara känslan.
Är även trött på när människor inte förstår när och hur de ska anmärka. (Och då menar jag verkligen förstår och när; i vilka fall - och inte varför eller liknande.) Är jag högmodig nu, kanske.
Är jag väl som vanligt och Harper Lee säger:
"Innan jag fruktade att jag skulle berövas konsten, hade jag inte älskat läsning.
Man älskar inte att andas."
Det är fritt för er att interpretera (hehe), och våga för allt i världen inte sno.
(Åh, vad jag älskar dubbelmoralen nu. Allt för den goda sakens skull, som en har sagt.)
Hejhej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag kom att tänka på i midsomras, hur mysigt vi hade då. Allt var så enkelt och bara så bra. Jag trivdes verkligen. En kväll som den skulle behövas. Är du på?
Först vill jag säga att det är roligt att någon kommenterar denna halvt verkliga blogg. Hehe, så känns det.
Till Malin vill jag säga: JA LET'S DO IT DO IT DO IT. Snart, flera gånger och så vidare. Jordgubbar i vin är så himla bra.
Skicka en kommentar