Mort 2

Gör en linsgryta för fyra personer. Äter upp hela. Ensam. Jag gråter lite över det. Äter lite mer, gråter så att brödet smakar salt.
Orkar inte gå ut. Orkar inte andra åtgärder. Äter nötter nu. Går trots allt till toaletten. Ler i spegeln, ritar med tusch i ansiktet. Ändrar mig och får panik, det går inte att tvätta bort. Lägger mig på badrumsmattan, blundar så hårt att det vita ljudet kommer. Jag är en liten liten fågel nu. Det är så kallt så kallt men om jag blundar tillräckligt hårt och trycker mig ner mot boet blir det snart snart varmt. Fryser hur jag än gör. Mår illa av tjockkläder. Förälder kommer hem, hej hej är du hemma daniel har du ätit jag kom hem lite tidigare från jobbet hade du ätit sa du. Kvider och är inte fågel utan människa obestämd ålder. Människan ska resa sig alldeles snart från marken och det kommer att göra lite ont när skelettet i hälen pressas mot golvet. Det ilar i ryggraden men det är inte särskilt viktigt. Passar på att göra svanklyft, något måste hen ju röra sig i alla fall. Nu är hen så trött så trött. Förälder ropar något, ignorerar. Lutar mig mot handfatet, vad är det för kallsvettningar som kommer, jag hör kråka kraxa, föreställer mig den sittandes i Päronträdet. Avundsjuk är jag men ska ignorera. Tittar mig i spegeln, är inte vad jag kan och vill, blir förvånad varje gång men jag lär ju mig inte. Noterar bredhet i ansikte påtagligare efter måltid i plural egentligen. Nu ska jag gå till mitt rum och jag ska låsa in mig där. Ska gråta lite och mycket efter ett tag över att jag ibland inte vet varför jag gråter så. Nu kommer hen på varför hen gråter så och vill inte leva alls. Nu ska hen överväga Döden en stund, en sådan tröst och ropar förälder igen nu eller är det tankar. Släpper döden och nu hatar jag när personer klagar på att de är ensamma. Det värsta som finns är min ensamhet bland andra. Nu ska jag försöka sova, jag har tre filtar men klockan är bara dagtid och grannar pratar om vardagsysslor. Här ska hens storhetsvansinne komma och det ska uppta henom i någon minut. Sedan ska jag kanske gråta lite mer och trösta mig med
att jag aldrig ska äta igen.
Har påmint mig själv om att man inte behöver mat om man inte existerar, och det gör jag nog inte.